melodrama

Jag har seriöst för mycket tid att ägna åt att tänka. Det är då jag kommer upp med sånna här inlägg, lite halvt flummiga men med nån form av mening bakom det. Vad vet jag inte riktigt, det får ni avgöra själva. I min strävan att finna mig själv och min plats här i världen så har jag börjat fundera på varför det är så svårt. Att leva alltså. Och då menar jag inte den fysiska biten, som att äta, andas och sova, för det är något som förefaller naturligt för i princip varenda en av oss. Jag menar snarare den psykiska hälsan. Är det bara jag som känner att folk blir mer och mer deprimerande, beklagande, och gräver ner sig över vardagliga problem som egentligen inte borde spela någon roll?

Det borde vara så lätt, men det känns som om det blir svårare ju äldre man blir. Tänk vad lätt och bekymmerslöst allt var när man var barn. Då var varje dag ny, och man lekte och hade kul. Nu har man hela tiden saker som tynger ner, rycker och drar i en. Vart tog livsglädjen vägen? Borde det inte vara tillräckligt för oss alla att bara leva? Om jag ska vara helt ärlig så tror jag inte vi sattes på denna planet för att gå runt och må dåligt. Då undrar jag lite lätt vart felet ligger. Är det i huvudet på oss som det har slått slint, eller är det sättet vi lever på som orsakar detta? Jag tror på det senare, att samhället är boven i dramat.

Jag föreställer mig vårt samhälle som en levande organism som växer sig större och utvecklas. Vi kan väl vara dess celler, då vi är de byggstenar som gör samhället möjligt. Alla celler borde ju samarbeta för ett lyckat reslutat. Jag tror inte våra kroppar hade mått så himla bra om våra celler hade fått för sig att bry sig om sig själv och jobba emot the greater good. Men det är ju precis det som vi människor gör. Vi är egoistiska och bryr oss i första hand om oss själva. Och detta är inte för att vi är elaka och bittra innerst inne, utan jag tror snarare att sättet vårt samhälle fungerar på tar fram denna sida hos var och en av oss. Du måste bry dig om dig själv i första hand för att överleva.

Jag är helt övertygad om att det är denna egoism som i det stora loppet ger upphov till hat, krig, svält, fattigdom, global uppvärmning, paradise hotel osv, ja ni fattar. Är det bara jag som ser problemet här? Tyvärr har jag ingen konkret lösning på detta, men jag är rätt övertygad om att om vi alla hade haft det där barnasinnet kvar så hade vi inte haft all denna ondska i världen. För det finns ju inte en unge i världen som innerst inne vill något illa. Det är någonstanns på vägen som samhället förgiftar våra sinnen, och vi vävs sakta in i denna väv. Snart är vi helt plötsligt en del av cirkusen, och jag gillar inte hållet vi brakar iväg åt. Vårt samhälle har fått cancer, och det är väl bara att knäböja och be till valrfi gubbe i skägg att det inte är dödligt.

Nu blev det bra mycket negativt här. Tro inte att jag har gett upp hoppet för mänskligheten, för jag vet att det finns krafter i världen som kan roundhousekicka den svåraste form av cancer till nästa dimension. Kalla mig klyschig men jag tror att kärleken är vår räddning. När man hittat en person som man älskar, och som älskar tillbaka lika gränslöst, då är man fri. Det spelar ingen roll hur fattig du är på det materialistiska planet, har du kärlek i ditt liv är du ändå den rikaste personen i världen. Den där känslan är verkligen obeskrivlig, när det känns så rätt. När inga små jävla skitproblem kan dra ner en. Då är man stark, och man kan följa sitt hjärta. Tänk om alla människor kunde ta vara på den känslan, och ta med den ut i vardagen. Fylla varje dag med den, och föra den vidare till alla människor man kommer i kontakt med. Gud vad världen hade varit vacker då. Håll hårt i den ni älskar, för guds skull!