Livets perfektion
Oj, nu blev det visst så att jag gick inaktiv på denna bloggen också. :P Inte så oväntat direkt. Nu dock kände jag att det var dags att skriva av sig lite. Har haft väldigt mycket tankar som flugit runt i huvudet den senaste tiden så bloggen får bli den plats där jag dumpar all skit.
De senaste veckorna har varit snurriga.. minst sagt. Hela mitt liv har vänts fullkomligt upp och ner. Det får en att tänka lite på livet och framtiden och allt däremellan. Vad är lycka och vad lever man för. Alla människor vill ju såklart bara vara lyckliga. Men jag tror att många lägger krokben för sig själva på vägen. Sätter upp förväntningar på hur de vill att deras liv ska vara, sen när det inte blir exakt så blir man besviken. Andra försöker för mycket helt enkelt. Och alltför många människor på denna jord bryr sig på tok för mycket om vad andra tycker. Livet är allt annat än enkelt. Det finns ingen manual för hur du ska leva ditt liv för att bli lycklig, ingen väg kantad med diamanter som du kan följa tills du dör. Du är ensam, och ingen utom du kan göra något åt det. Livet handlar inte om att finna sig själv, det handlar om att skapa sig själv. Släpp taget om alla tvivel, inse att du är kapabel till att göra precis det ditt hjärta vill, och sen gör du det. Simple as that. Alla måste dock göra olika saker för att inse allt detta, för alla är vi ju olika. Konstigt vore ju annars.
Sådär tänker jag när jag är positiv. Ibland kan jag finna en innerlig styrka i vetskapen om att allt blir det jag gör det till. Vissa kallar det tro, andra kallar det att leva i nuet. Jag kan hantera många svåra situationer, problem eller bara vanliga små bekymmer genom att helt enkelt sluta oroa mig. Stänga av hjärnan och tänka att det ordnar sig. Och i 99.99999% av fallen gör det också det. Själva oron och ångesten man har innan är värre än själva grejen man oroar sig för, och då känns det rätt meningslöst att låta det dra ner en.
Ibland händer det dock saker i ens liv som sätter spår ända in i själen. Som sätter tron på livet i gungning. Som drar ner dig helt jävla pladask på marken, och alla tankar om att det ordnar sig är som bortblåsta. All tidigare styrka man hade känns låååångt borta, och du känner dig oändligt liten och ensam. Hela världen känns helt plötsligt hotfull. Man drabbas av sorg. Alla säger att tiden läker alla sår. Att det blir bättre med tiden. Och innerst inne vet jag det också. Men just nu lyssnar jag inte på det örat.
Det är inte lätt att förlora den man älskar. Den personen som gör dig fullkomlig. Den personen vars ögon visar dig universums oändlighet, en perfektion som du inte kan förklara. Du bara vet i just det ögoblicket att det är såhär livet ska vara. Detta är meningen med ditt liv. Alla tvivel är som bortblåsta, och du vet att ingenting i hela världen kan dra ner dig. Du känner dig helt trygg i din älskades famn. Det är den där styrkan jag pratade om innan. Här är den i sin allra renaste form, kärlek.
Jag är oerhört lycklig, och tacksam över att jag har fått uppleva något så fint, för det har gjort mig till den jag är idag. Men det gör så sjukt ont att förlora sin ena hälft. Nu sitter jag här ensam och eländig och ser ingen mening i något. Allt känns grått och trist och mörkt. Nu måste jag hitta en annan väg i livet, tillbaka till ljuset igen. Till styrkan. Till tron på att allt kommer att bli bra.
Jag vill avsluta med att säga till alla er som har någon ni älskar. Ta vara på varje sekund. Inse att det är när ni sitter där och håller varandra i handen som ni har det som bäst. Livets perfektion i sin fulla mening!
De senaste veckorna har varit snurriga.. minst sagt. Hela mitt liv har vänts fullkomligt upp och ner. Det får en att tänka lite på livet och framtiden och allt däremellan. Vad är lycka och vad lever man för. Alla människor vill ju såklart bara vara lyckliga. Men jag tror att många lägger krokben för sig själva på vägen. Sätter upp förväntningar på hur de vill att deras liv ska vara, sen när det inte blir exakt så blir man besviken. Andra försöker för mycket helt enkelt. Och alltför många människor på denna jord bryr sig på tok för mycket om vad andra tycker. Livet är allt annat än enkelt. Det finns ingen manual för hur du ska leva ditt liv för att bli lycklig, ingen väg kantad med diamanter som du kan följa tills du dör. Du är ensam, och ingen utom du kan göra något åt det. Livet handlar inte om att finna sig själv, det handlar om att skapa sig själv. Släpp taget om alla tvivel, inse att du är kapabel till att göra precis det ditt hjärta vill, och sen gör du det. Simple as that. Alla måste dock göra olika saker för att inse allt detta, för alla är vi ju olika. Konstigt vore ju annars.
Sådär tänker jag när jag är positiv. Ibland kan jag finna en innerlig styrka i vetskapen om att allt blir det jag gör det till. Vissa kallar det tro, andra kallar det att leva i nuet. Jag kan hantera många svåra situationer, problem eller bara vanliga små bekymmer genom att helt enkelt sluta oroa mig. Stänga av hjärnan och tänka att det ordnar sig. Och i 99.99999% av fallen gör det också det. Själva oron och ångesten man har innan är värre än själva grejen man oroar sig för, och då känns det rätt meningslöst att låta det dra ner en.
Ibland händer det dock saker i ens liv som sätter spår ända in i själen. Som sätter tron på livet i gungning. Som drar ner dig helt jävla pladask på marken, och alla tankar om att det ordnar sig är som bortblåsta. All tidigare styrka man hade känns låååångt borta, och du känner dig oändligt liten och ensam. Hela världen känns helt plötsligt hotfull. Man drabbas av sorg. Alla säger att tiden läker alla sår. Att det blir bättre med tiden. Och innerst inne vet jag det också. Men just nu lyssnar jag inte på det örat.
Det är inte lätt att förlora den man älskar. Den personen som gör dig fullkomlig. Den personen vars ögon visar dig universums oändlighet, en perfektion som du inte kan förklara. Du bara vet i just det ögoblicket att det är såhär livet ska vara. Detta är meningen med ditt liv. Alla tvivel är som bortblåsta, och du vet att ingenting i hela världen kan dra ner dig. Du känner dig helt trygg i din älskades famn. Det är den där styrkan jag pratade om innan. Här är den i sin allra renaste form, kärlek.
Jag är oerhört lycklig, och tacksam över att jag har fått uppleva något så fint, för det har gjort mig till den jag är idag. Men det gör så sjukt ont att förlora sin ena hälft. Nu sitter jag här ensam och eländig och ser ingen mening i något. Allt känns grått och trist och mörkt. Nu måste jag hitta en annan väg i livet, tillbaka till ljuset igen. Till styrkan. Till tron på att allt kommer att bli bra.
Jag vill avsluta med att säga till alla er som har någon ni älskar. Ta vara på varje sekund. Inse att det är när ni sitter där och håller varandra i handen som ni har det som bäst. Livets perfektion i sin fulla mening!
