End of the road
Just nu ligger jag i sängen i en fiskebod i kungshamn och bloggar. Låter inte helt fel va? Speciellt inte när tidigare nämnda bod är på 300 kvadrat, har egen badbrygga och 3 badrum. =) Här har jag iaf haft en riktigt trevlig kväll med familjen.
Jag önskar att allt kunde vara lika bra som det är här. Men tyvärr är ju verkligheten inte riktigt så. Känns som om denna bloggen har blivit en "wall of whine" senaste tiden, men ska försöka få ändring på det. Inte nu dock.
Jag slutar aldrig att bli överraskad av mina egna känslor. Minsta sakerna kan få ner en totalt. Jag orkar seriöst inte mer! Det är inte värt det. Jag är inte värd det! Ena stunden är jag mr. cool som tar allt med en nypa salt, stunden senare krashar jag totalt och inser att jag inte är någonting i denna världen utan dig. Det är fan inte lätt!
Denna jävla bergochdalbana. Jag vet att jag förtjänar så jävla mycket bättre än detta. Jag vet att jag kommer klara mig ur detta, växa som person, och sen bli lycklig igen. Jag kan se det framför mig, om än långt bort. Vägen fram tills dess är som den är dock. Trasig och full av hålor. Jag hade gärna hoppat av åkturen och tagit en paus, men det går ju tyvärr inte. Det är det som är så jävla finurligt med denna åkturen vi kallar livet! Heeyooh!
Så med detta vill jag bara säga till mig själv (och till er andra som känner sig träffade): SHUT THE FUCK UP AND ENJOY THE RIDE!
Jag önskar att allt kunde vara lika bra som det är här. Men tyvärr är ju verkligheten inte riktigt så. Känns som om denna bloggen har blivit en "wall of whine" senaste tiden, men ska försöka få ändring på det. Inte nu dock.
Jag slutar aldrig att bli överraskad av mina egna känslor. Minsta sakerna kan få ner en totalt. Jag orkar seriöst inte mer! Det är inte värt det. Jag är inte värd det! Ena stunden är jag mr. cool som tar allt med en nypa salt, stunden senare krashar jag totalt och inser att jag inte är någonting i denna världen utan dig. Det är fan inte lätt!
Denna jävla bergochdalbana. Jag vet att jag förtjänar så jävla mycket bättre än detta. Jag vet att jag kommer klara mig ur detta, växa som person, och sen bli lycklig igen. Jag kan se det framför mig, om än långt bort. Vägen fram tills dess är som den är dock. Trasig och full av hålor. Jag hade gärna hoppat av åkturen och tagit en paus, men det går ju tyvärr inte. Det är det som är så jävla finurligt med denna åkturen vi kallar livet! Heeyooh!
Så med detta vill jag bara säga till mig själv (och till er andra som känner sig träffade): SHUT THE FUCK UP AND ENJOY THE RIDE!
Kommentarer
Trackback
