melodrama

Jag promenerade nyss hem i natten, och fick till min glädje se ett stjärnfall. Jag stannade till och tittade upp mot den stjärnklara himmelen, och det är verkligen en mäktig känsla att känna sig så liten. Människan är var för sig så otroligt sårbar, så ensam, så obetydlig. Alla har vi våra egna vägar att vandra, med egna visioner och drömmar. Drömmar, som inte alltid uppfylls. Men det sägs ju att man får en önskan när man ser en stjärna falla.

Men när man riktar blicken förbi stjärnorna, förbi det oändliga mörkret och ut mot det okända så vet man, man vet att man inte är ensam. Tittar man tillräckligt långt ut i det bottenlösa djupet så stirrar det tillslut tillbaka på dig. Att just jag jag går på denna lilla stenklump och tänker dessa tankar är ju tillräckligt med bevis för att man ska sluta tvivla på livets storslagenhet. Titta dig själv i spegeln. Rikta blicken rätt in i dina egna ögon, så lovar jag att du ser samma oändliga djup där.

Vi hör alla ihop. Vi är alla en del av denna storslagna kreation. Det är ditt val hur du vill leva ditt liv. I slutändan är det upp till dig om du vill leva i helvetet på jorden, eller om du vill lyfta blicken emellanåt och känna kärleken till livet, världen och universum. Ingen annan kommer leva livet åt dig, kom ihåg det. Jag har en grundtanke som jag försöker tänka så ofta jag bara kan. En liten vägledning om hur jag vill leva mitt liv. Helt utan tvivel.