melodrama

Jag har fortfarande inte vant mig vid att vara ensam. Att gå från att ha någon vid sin sida i princip dygnet runt till att sitta hemma helt själv kväll efter kväll är en rejäl omställning. Och just nu är den där jobbiga känslan väldigt påtaglig. Jag vet att jag borde söka mig ut och umgås med människor, men jag hittar inte drivkraften. :( Det känns ungefär som om det ändå inte spelar någon roll vad jag än gör, vilket resulterar i att jag inte gör något alls. Jag har fastnat i en ond cirkel nu, och måste ta mig ut snart och få ordning på saker och ting. Jag har vart handlingsförlamad tillräckligt länge nu känns det som.

Men det är så svårt att hitta modet. Det var du som gav mig styrkan att vara den jag är, och nu har jag bara mig själv att stötta mig emot. Men jag tänker hela tiden att det måste vända någon dag. För jag känner verkligen inte igen mig själv längre, och det är ingen trevlig känsla! "I don't wanna be anything other than me." Det är bara det att jag saknar min vän så det gör ont! :(

Nu är det snart ny vecka iallafall, och jag ska göra mitt allra bästa för att det ska bli en bra vecka! Hösten är här men inte deppar vi för det. Det brukar bli dagliga promenader när det är fint väder, vill du följa med så är det bara att säga till. =)

Vill avsluta med att säga att jag aldrig riktigt har hatat någon innan.. men jag tror att jag gör det nu. Eller hata.. det är ett starkt ord.. men jag känner starka hatiska känslor mot en viss person. Det måhända att det är missriktat, men tyvärr måste jag rikta min frustration mot någon. Är glad att den människan inte finns i min närhet.

Nu väntar gym och jobb.