Im just a boy who wants to be loved.
Jag funderade lite på det här med kärlek. Har den senaste tiden träffat sjukt många människor som nyligen blivit singlar. Det får mig att tänka lite på vad fan detta beror på. Är det årstiden eller något? Vad är felet? Jag blir lite ledsen innerst inne varje gång jag hör att någon gjort slut. Jag är väl lite av en romantiker, som hoppas på livslång kärlek. Singellivet har aldrig varit något för mig, och känner att det antagligen aldrig kommer att bli något jag tycker är kul.
Det känns bara som ett stort spel hela grejen, och jag avskyr det! Vi vill alla samma sak innerst inne, vare sig vi erkänner det eller inte, och det är att hitta någon som man kan älska. Och som samtidigt älskar dig lika mycket. Det känns som om folk inte tar kärleken och förhållanden på lika stort allvar längre. Folk gör slut och skiljer sig hit och dit . Förlovar sig utan att blinka, för att några månader senare bryta upp. Jag kanske bara inbillar mig men det känns som att om man går tillbaka några generationer så var det på helt andra villkor. Man träffades, blev kära, gifte sig och bildade familj. Just as god intended.
Missförstå mig inte, om ett förhållande inte funkar så ska man ju självklart inte stanna i det. Det är bara dumt och fel. Men vad är skillnaden nu mot förr? Är det den ökade tillgängligheten vi har till allting tack vare internet? Är det samhällets fel? Hetsar vi varandra till att man måste leva runt med olika människor innan man kan stadga sig? Jag vet inte, men jag ställer mig vid sidan av allt detta från och med nu! Kärlek är inget man stressar fram, det kommer precis när det är menat.
Om vi inte strävar efter att hitta den vi ska leva hela livet med, vad håller vi då på med? Om man inte går in med den inställningen så är det inte kärlek! Kärlek är fint och rent och övervinner allt. Haha, ja ni hör ju på mig! Alla förhållanden har ju sina upp och nedgångar, men är inte äkta kärlek att ha styrkan att klara allt det svåra, lära sig något på vägen och sen få det bra igen?
Många är nog rädda för att öppna upp sig för en annan människa på det sättet som man gör i ett förhållande. Detta kanske påverkar lite också, vågar man inte ge allt så är det ju nästan dömt att misslyckas. Jag är verkligen ingen expert på kärlek, vilket väl är ganska bevisat vid det här laget. Men jag lär mig. Innerst inne har vi alla gåvan att älska.
Jag har haft ett par förhållanden där jag bara sårat personen jag var med, genom att inte kunna ge dom det dom gav mig. Det är tråkigt, men som sagt måste kärleken vara ömsesidig. Å andra sidsn har jag haft två seriösa förhållanden i mitt liv, där jag verkligen älskat personen jag vart med. Dessa två personer har lärt mig mer om mig själv än vad jag hade kunnat göra på egen hand under en hel livstid. Jag har inte en enda sekund på allvar tänkt tanken att göra slut under någon av dessa förhållandena. Jag gav allt jag kunde, på mitt sätt. Kanske var det inte tillräckligt, men jag tvekade aldrig! För mig kändes det rätt varje sekund. Tyvärr slutade båda förhålladena på samma sätt, och jag blev sårad. Just nu är jag jävligt rädd för att öppna upp mig igen. Jag vill inte bli sårad igen. Jag hoppas att mitt nästa förhållande blir det jag stannar i. Jag vill bara bli älskad.
Jag har kommit över kärlek en gång redan, så jag vet att det är möjligt. Tiden läker alla sår, right? Men jag har en förmåga att kära ner mig något så upp över öronen mycket att den där tiden blir väldigt lång. Jag har så svårt att släppa taget. Det är dom där två små orden "Tänk om" som ställer till det. Första gången jag älskade, hade jag inget att jämföra med. För mig var det allt just då, och kanske var det därför det tog sån tid att komma över.
Men nu då? Vad gör jag om känslan i mitt hjärta säger att det inte kan bli mer rätt? Jag har något att jämföra med denna gången.. Jag vet att jag måste gå vidare, och har väl redan börjat så gott jag kan. Men jag vet också att du alltid kommer finnas där, innerst inne i mitt hjärta.
Det blev ett ganska långt inlägg idag. Men det var bara bra, för jag fick dödat en del tid. =) Jag får väl "njuta" av tiden jag är själv nu så gott det går. Du som finns där ute för mig, du kommer när du kommer. Jag finns här.
Cupid, its your turn!
Å, kärlek finns å den är underbar! Jag trodde ett tag att den inte fanns, den kändes som nått jäkla hittepå som enbart fanns för att få folk att spendera pengar (alla hjärtans dag, förlovningar mm mm) men nu så vet jag, den finns verkligen! Å Jag har det så bra med min kärlek! Och jag tror inte du kommer gå lottlös ur "singelspelet" för visst fasen känns det som ett jäkla spel, men det är nog en del i den där "läkprocessen" och sen behöver man ju inte vara i varje "hamn" bara för att man är singel ;P !
Nu är det verkligen dags för oss att ta den där fikan! Antingen så ses vi här hemma hos oss, eller så går jag och O (richard följer kanske också med) ner till stan och möter upp dig där för en fika! Det är verkligen på tiden nu! KRAM!
Den kommer när den kommer, eller hur? :) Är glad för eran skull, en härlig liten familj har du!
Ja usch vad vi är kassa, nästa vecka kanske? Kommer gärna upp och kollar läget hos er. Är skam att det inte skett tidigare! Jag kan princip när som helst, så vilken dag passar det för er?
Jag inte annat än hålla med.
Mycket vackert skrivet.
Hur mycket jag än försöker intala mig själv att jag gillar singellivet så vet jag vad jag vill egentligen. Jag är inte heller en singelmänniska.
Jag lär mig också, massor.
Men men, vi har i alla fall varandra, och många andra underbara vänner omkring oss, kära vän.
Livet är inte alltid lätt. Men en dag kommer den rätta för alla människor.
Men man skall orka vänta.. Att vara singel är inte toppen. Man vill också känna tryggheten någon stanns, hos en annan människa.
